Författararkiv: Henrik Stub

Anna lever sin dröm som liveljudproducent

Anna Källström visste från dag ett i utbildningen att hon ville bli turnerande liveljudstekniker. Nu har hon turnerat i nio år. Vi chansade och slog en pling till henne någonstans i världen.

Hej Anna, var befinner du dig just nu?

Anna Källström tog examen i ljud- och musikproduktion 2010. Här på Bråvalla för Sabaton 2017. FOTO: Privat.

Just nu i Bălți, i norra Moldavien.

I Moldavien?

Ja, denna gång är jag här på turné med ett band vid namn Flatfoot. Jag och Flatfoot brukar vara i Moldavien lite då och då, eftersom vi jobbar ganska aktivt med en del utvecklingsprojekt. För min del gäller detta främst att hålla workshops inom ljud och akustiklära, samt att introducera kvinnor för branschen.

Hur kommer det sig att du fastnade för liveljud?

Det var egentligen lite av en slump. Jag har alltid spelat musik i olika former, men brottats med scenskräck. I nian var jag på studiebesök med min klass på SR, och teknikern lät mig sitta med och livemixa den produktion som just då var i studion. Sen var jag fast. Jag hade hittat en form där jag kunde slå ihop det musikaliska med mitt teknikintresse, och samtidigt slippa vara på scenen. Eller det var vad jag trodde då, nu jobbar jag helst som monitortekniker, vilket gör att jag aldrig kommer av scenen istället.

Vad är den största utmaningen med att producera liveljud, tycker du?

Oj, det skiljer sig helt från dag till dag, och det är väl själva utmaningen. Det är också anledningen till att arbetet är så stimulerande för mig. Ena dagen kan det vara en avancerad produktion på scenen, andra dagen är akustiken en utmaning, tredje dagen kan vädret sätta käppar i hjulet. Själva utmaningen blir att omständigheterna aldrig är de samma.

Anna i Moldavien 2018. FOTO: Privat.

Beskriv känslan när du vet att du har gjort ett riktigt bra liveljudsjobb. 

För mig är det en känsla av lugn och värme under själva arrangemanget, och sedan en känsla av sprudlande glädje när jag är klar.

Vilka framtidsplaner hade du när du sökte in till ljud- och musikproduktionsprogrammet?

Jag var helt på det klara med att jag skulle bli turnerande ljudtekniker. Jag visste kanske inte riktigt vad det gick ut på, men det var dit jag ville.

Hur har du kunnat tillgodogöra dig din utbildning i din nuvarande roll som branschproffs, tycker du?

Såhär 9 år efter examen ser jag främst utbildningen som min språngbräda ut i branschen. Det jag fortfarande har med mig är främst det fantastiska kontaktnät jag skaffade mig. I den här branschen är ensam inte stark, rykte och kontakter spelar en enormt stor roll.

Vad gillar du och vad ogillar du med den svenska liveljudsbranschen – om man kan tala om en sådan?

Anna på Liljan för några veckor sedan. FOTO: Privat.

Självklart kan man tala om en sådan. Vi i Sverige har ett gott rykte och ligger i framkant i branschen , nåt att vara stolta över. Jag älskar att den svenska liveljudsbranschen är väldigt ungdomlig av sig, i alla fall till sättet. Tekniker är nyfikna, provar nya tillvägagångssätt och nya samarbeten. Här mäts kompetens endast med örat.

Vad vi behöver jobba på är väl främst att samhället måste förstå att liveteknik är ett riktigt jobb, och att vi behöver ha lön därefter. Även antalet timmar på en arbetsdag kan såklart vara ett problem, men känns som något branschen nu jobbar aktivt med.

Vilka professionella framtidsplaner eller drömmar har du?

Mina planer är väl mest att fortsätta bygga på mitt eget företag. Ska man drömma hade det varit fint att få jobba med en artist under en längre period, och då verkligen kunna finslipa produkten. Nu har jag istället många olika projekt parallellt.

På tal om parallella projekt – vad händer härnäst ditt yrkesliv? 

-Till Oslo med P-Floyd i nästa vecka!

Trevlig resa igen, då, och lycka till med allt annat i ditt liv.

Tack.

 

De gör en engelsk-svensk film ihop

Svensk-engelska filmteamet i Dala-Järna.

Tre Falustudenter gör film tillsammans med 12 engelska filmstudenter i Dala-Järna. Resultatet: Kortfilmen ”Milk – och många trevliga kulturkrockar.

-De är vana att börja varje tagning med bilden. Hos oss kommer ljudet först. Men nu har vi hittat en sorts medelväg, skrattar Johannes Ahlros, andraårsstudent på film- och teveproduktionsproduktionsprogrammet.

De 12 engelsmännen studerar film- och tv-produktion på University of Portsmouth, som är partneruniversitet till Högskolan Dalarna. Tillsammans med Johannes Ahlros och två av hans klasskompisar gör de nu kortfilm i skogarna kring Dala Järna. Där har studenterna lärt sig ett och annat om varandras filmproduktionskulturer, berättar Johannes.

-Vi har olika benämningar på rollerna under inspelningen. Men man lär sig snabbt hur andra människor tänker och kommunicerar på ett set, så det är kul och lärorikt.

Filmens ska heta ”Milk” och beräknas vara klar för visning i maj.

-Den följer en gammal man som berättar historier om liv, och till slut kommer till en sorts insikt.

Pavlina skrev bästa uppsatsen

Filmdesignstudenten Pavlina Arsova skrev högskolans bästa kandidatuppsats förra läsåret, enligt Miljörådet som premierar examensarbeten på temat hållbar utveckling. För det belönas hon med ett pris i form av ett resebidrag på 10 000 kronor.

Grattis Pavlina!

Pavlina mottar priset av Anton Grenholm, juryns ordförande, under ceremonin på campus Borlänge.

– Tack! Det känns otroligt kul och hedrande.

Berätta, varför får du priset?

– Min uppsats handlar om alkoholreklam i Sydafrika, och juryn tyckte att jag har belyst reklambranschens etiska problem och ställningstaganden på ett bra sätt. Alkoholen är ett stort folkhälsoproblem i Sydafrika, så det finns en beröringspunkt med hållbar utveckling.

Hur kom det sig att du valde att skriva uppsats i just Sydafrika?

– Jag åkte till Kapstaden i våras på ett så kallat Minor Field Studies-stipendium. Det är ett studiebidrag för studenter som är i slutet av sin högskoleutbildning och vill samla material till sin uppsats på plats i ett utvecklingsland. Jag valde Sydafrika eftersom jag hade hört mycket om landets liberala alkoholkultur, och som blivande kommunikatör var det intressant för mig att studera hur reklambranschen i landet tog sig an uppdrag från just sprittillverkarna.

Hur genomförde du studien?

– Jag sökte upp tre reklambyråer i Kapstaden och gjorde en intervjustudie med sammanlagt åtta medarbetare. Det var både copywriters, art directors och chefer, och alla hade erfarenhet av att producera alkoholreklam. Under tiden hade jag handledarsamtal med min handledare i Falun på Skype.

Pavlina på vandring i Kapstaden. – Alkoholreklamen är framträdande i stadsbilden, säger hon.

Var det svårt?

– Nja, ett tag var jag lite orolig för att jag inte skulle få tag i tillräckligt många intervjupersoner, men det löste sig ju. Sen var det lite svårt att få ro till själva skrivandet eftersom jag delade rum med sju andra tjejer på vandrarhemmet. Men annars gick det smidigt alltihop, det var enkelt och säkert att ta sig runt i staden med Uber.

Vad kom du fram till i uppsatsen?

– Det som intresserade mig var hur medarbetarna såg på sin roll som förmedlare av ett ganska kontroversiellt budskap, alltså att främja alkoholkonsumtion i ett samhälle som redan har stora missbruksproblem. Jag kom fram till att branschen inte såg några stora etiska dilleman i alkoholuppdragen utan betraktade dem som professionella utmaningar på lik linje med andra produktkampanjer.

Det har gått ett halvår sedan du tog din examen hos oss – vad ägnar du dig åt nu?

– Jag har valt att plugga vidare i Uppsala, på masterprogrammet Digitala Medier och Samhälle.  Det är intensivt, mycket litteratur, men väldigt utvecklande. Resebidraget använder jag för att täcka pendlingskostnaden till Enköping där jag bor. Det är perfekt!

Lycka till med studierna och allt annat du tänker göra i framtiden!

– Tack.

 

 

 

Prisregn över våra studenter på Novemberfestivalen

Scen från ”Brännpunkt”. Hugo Embretssson i rollen som pappan.

Lama Alshehaby. FOTO: Film i Dalarna.

Det blev succé för de våra i Trollhättan i år igen. Eller vad sägs om följande skrytlista: 

  • Bästa klipp: Philip Coroiu (examensår 2018) och Jacob Gustin (examensår 2018) för filmen Brännpunkt
  • Bästa Originalmusik: Ola Sandberg (examensår 2016) för filmen Brännpunkt
  • Tredjepris i klassen Tungvikt: Philip Coroiu och Jacob Gustin för filmen Brännpunkt
  • Utsedda att tävla i Tromsö, Norge, 2019: Philip Coroiu och Jacob Gustin för filmen Brännpunkt
  • Utvald för visning på Göteborgs Filmfestival: Där finns inte jag av Lama Alshehaby (examensår 2019)
  • Utvald för visning på festivalen Live at Heart: Där finns inte jag av Lama Alshehaby
  • Utvald för visning på Amandus-festivalen i Lillehammer, Norge, 2019: Där finns inte jag av Lama Alshehaby

Grattis säger vi!

 

 

 

 

Julias examensfilm blev en festivalfavorit i Europa

Julia Qvarnström tog examen i film- och TV-produktion 2017. FOTO: Margarita Sheremet

Julia Qvarnströms examensfilm ”Vattenbäraren” har vunnit flera utmärkelser på festivaler runt om i Sverige och Europa. Vi fick en pratstund med en förbluffad men glad regissör.  

Hej Julia, läget? 

– Det är fint, jag har haft en härlig sommar och är redo för höst!

Ryktet säger att du har gjort stor lycka med din examensfilm ”Vattenbäraren” som du gjorde under ditt sista år på högskolan. Berätta! 

– Jodå, lyckan har nog varit stor för en film på den nivån. Vattenbäraren har visats på Dalarnas Filmfestival, Novemberfestivalen och Skandinavische Filmtage i Bonn i Tyskland, och vunnit priser för bästa manus, bästa musik och bästa kvinnliga skådespelare. Den har också deltagit i Film Music Workshop i Sofia i Bulgarien, där fyra kompositörer fick chansen att skriva musik till kortfilm som sedan spelades in av Sofias radiosymfoniorkester. Jag var på plats under inspelningen och det var otroligt häftigt!

Vad är det som gör filmen så bra och drabbande, enligt dig?

Har du missat att se ”Vattenbäraren”?  Finns på Vimeo.

– Förmodligen att den berör ett ämne som ligger väldigt nära många människor. Döden är ett framträdande tema som porträtteras i den ena karaktärens fysiska död, men det som jag tycker är viktigare är det abstrakta och obehagliga försvinnandet av insidan, som på olika sätt sker hos båda karaktärerna. Det handlar om någonting större än den enskilda människan som är svårt att artikulera men som alla måste hantera, och jag tror att publiken uppskattar att det finns så mycket plats att fylla i själv vad som egentligen händer i filmen.

Vad är det svåraste med att berätta en historia på film, tycker du?

– Jag tror det svåraste är att göra någonting som låter tittaren känna känslan du är ute efter. Att överföra en känsla till någon annan är svårt, om det ska kännas genuint. När du gör film bjuder du in någon till ditt huvud för att visa något från ditt perspektiv, och för att det ska landa rätt hos mottagaren kräver det att du som filmskapare färgar dina argument till en ton som andra kan tyda. Jag vill komma åt utrymmet i själen där det gör ont, säga några väl valda ord och lämna kvar någonting som kan öppna nya vägar för tittaren. Det är svårt att beröra det med stil, men det gör det ännu med tillfredställande att lyckas.

Vad tänker du när du ser om ”Vattenbäraren” idag? 

Julia har fått lära sig att ge intervjuer.

– Jag tänker att det är sjukt att den flyger än. Det har gått ett och ett halvt år sedan den gjordes och så mycket har förändrats sedan dess, men min examensfilm lever vidare. Det är fantastiskt roligt att den fortfarande är relevant, då kan jag känna att den är tillräckligt betydelsefull för att hålla. Jag ser den som mitt avstamp som regissör eftersom den var min debutfilm och jag känner att om den blivit så väl mottagen av världen kan jag använda den kreativiteten som den föddes ur och göra något nytt och intressant igen.

Vad har du ägnat dig åt efter att du tog din examen hos oss för ett drygt år sedan?

– Jag har ströjobbat utanför filmbranschen och gett mig själv tid att pusta ut. Efter tre år på högskola och andra utbildningar innan dess kändes jag mig urlakad, och har ägnat det senaste året till att skriva manus, umgås med viktiga personer, legat många timmar på rygg och tittat på film eller serier för inspiration och låtit lugnet komma över mig igen. Stockholm var aldrig någonting för mig, så jag gör film i min egen takt och på mina egna villkor nu. Det känns som rätt väg att gå för mig, även om det går lite långsamt.

Hur ser du på möjligheten att försörja dig som filmare i framtiden?

– Jag ser på det som en stor möjlighet. Helst vill jag göra mina egna filmer längre fram, och för att nå dit gäller det bara att fortsätta jobba med dem. Jag känner inget behov av att vara i TV-branschen, och därför känns det okej att göra andra jobb som innebär att jag kan befinna mig på hemmaplan just nu. Jag har stora planer för framtiden men behöver ligga lågt ett tag, skriva, tänka och reda ut saker och ting innan jag kan livnära mig på film på heltid. Och inte heller vore det hela världen om jag kanske bara kan göra det på deltid, film kommer inte försvinna från mig för det. Historier finns överallt omkring oss och ibland är det skönt att lägga ner kameran och bara uppleva dem istället. Jag gillar tanken av ett liv med många olika meningar och vill liksom prova att göra allt. Men film kommer alltid vara något jag strävar efter att sysselsätta mig med.

– Jag ville komma åt utrymmet i själen där det gör ont, säger Julia Qvarnström om ”Vattenbäraren”.

Varför lockar inte TV-branschen? 

– TV är okej för att tjäna pengar och skulle innebära att jag kan bo i samma stad som mina gamla klasskompisar från högskolan. Tyvärr tycker jag att storstadslivet, de snabba kasten och det eviga producerandet efter mall är för mycket för mig. Jag trivs inte i den miljön. Min önskan är att slippa storstaden, och det funkar just nu. Men vi får se, i framtiden kanske jag hamnar där ändå.

Har du något aktuellt filmprojekt på gång? 

– I somras gjorde jag en slags konstfilm/musikvideo med mina två bästa vänner som jag skrivit musik till, och det ska bli klart under hösten. Sedan har jag ett större musikalmanus som ligger på vänt just nu, och några små kortfilmsmanus som också ligger och kokar i huvudet.

Stort lycka till med detta och allt annat du tar dig för i framtiden!

– Tack så mycket! All kärlek till Mediehuset!

 

Anette valde reality-tv för breddens skull

Anette Lindmark ville lära sig ett TV-format som funkar över hela världen, och valde realityshowen ”Bachelor” som sin praktikplats. Vi ringde till Grekland och störde mitt i dejtingen.

Anette och gänget. FOTO: Warner Bros.

Hej Anette, var befinner du dig just nu?

– Hej! Just nu njuter jag av de sista dagarna i Parga, Grekland. Om några dagar är jag tillbaka till Sverige igen.

Vad ska hända på inspelningsplatsen idag?

– Idag spelar vi in det sista avsnittet och har åkt 2,5 timmar bort från Parga till en fantastisk plats där vi spela in ”final rose”.

Berätta, vad var det som fick dig att söka praktik på en produktion som ”Bachelor”?

– Först och främst så var det Warner Bros och hela deras verksamhet som lockade mig. Sedan ville jag göra min praktik på en plats där jag kunde lära mig mycket nytt och få ut så mycket som möjligt av praktikperioden. Bachelor är ett format som spelas in i hela världen och jag var nyfiken på hur det går till att spela in program som dessa.

 Vilket har varit ditt huvudsakliga ansvarsområde under produktionen?

Anette och gänget 2. FOTO: Warner Bros.

– Jag har varit med under förproduktionen och castingen på Warner Bros kontor i Stockholm som redaktionsassistent. Här i Grekland är jag teamassiatent till ett team som innehåller en fotograf, inslagsproducent och ljudansvarig. Det är totalt fem team som byter av varandra. Under rosceremonier som är OB, så sitter jag med bildproducenten Dennis i kontrollrummet och scriptar.

Vilka kunskaper från film- och TV-produktionsprogrammet har varit särskilt värdefulla för dig hittills under arbetet, bedömer du?

– Det har varit värdefullt att kunna alla basics. Förstå sig på ljussättning, strukturen bakom hur ett team fungerar och samarbetar, och att ha fått skriva inspelningsscheman och dagbesked i kurserna så att man förstår dem snabbt och kan läsa dem med rätt ögon. Även om vi inte haft mycket reality-tv i skolan så tar man med sig mycket kunskaper och erfarenheter från kortfilmsinspelningarna. Man jobbar väldigt många timmar här, men inte alls lika mycket som under vissa kurser på högskolan. Kvalificerad filmproduktion, till exempel, där var det jobbiga inspelningsdagar, ha-ha.

Anette styr upp. FOTO: Warner Bros.

Vad har överraskat dig mest i mötet med ”branschen”?

 – Jag hade redan smakat lite på TV branschen innan detta. Men detta är första gången jag jobbar med ett internationellt TV-format, och reality. Det är också väldigt speciellt att leva, umgås och jobba med ett gäng främlingar i 8 veckor och inte träffa någon annan. Men de är såklart inte främlingar längre utan nu är vi alla en stor fet grekisk familj.

Vad väntar härnäst i ditt liv?

 – Härnäst ska jag vara ledig och kravla mig upp för Kebnekaise och fundera över vad jag ska jobba med härnäst. Men som det ser ut nu blir det nog ett nytt TV program som spelas in ytterligare massa veckor utomlands i solen.

Lycka till med detta och allt annat.

– Tack!! Glöm inte zappa in Bachelor i höst.

 

Simon spolade Tarantinodrömmen – blev byråproffs

När Simon Fältsjö sökte in till manusprogrammet var drömmen att få göra storslagna dramaproduktioner á la Bergman och Tarantino. I dag är han reklamfilmsproducent – och stortrivs.

Vi blev nyfikna och ringde upp.

Hej Simon, läget?

Simon Fältsjö tog examen på manusprogrammet för film och TV 2016.

– Hallå! Läget är utmärkt: fredag, sol och Trädgårn öppnar ikväll. Inget att klaga på.

Det har gått två år sedan du tog din examen på manusprogrammet – vad har du gjort under tiden?

– När jag tog examen flyttade jag till Stockholm där jag fortsatte jobba på produktionsbyrån Chimney. Jag började hos dem redan i slutet av tvåan, då som scenografiassistent, när de hade en inhouse-produktion i Insjön. Perfekt för en jobbglad och fattig student. Jag stannade hos Chimney i sammanlagt lite mer än två år som produktionsledare innan jag hoppade skepp och började på strategibyrån Seventy där jag sitter nu som filmproducent. Det känns som två veckor sen examen men samtidigt som ungefär två tusen år.

Vad var den största omställningen med att gå från studentliv till arbetsliv, tycker du?

– Jag skulle nog vilja säga att det handlar om den egna prestationen. Jag trodde jag visste vad prestationsångest var för något när jag pluggade, men när jag fick min första fasta anställning nådde den nya höjder. Det kan vara påfrestande men också drivande, det handlar om balans tror jag. Det är också såklart något som avtar med rutinen. Men jag tror samtidigt att så fort man blir för bekväm presterar man sämre. Så ja, balans.

Hur trivs du med att vara i byråsvängen?

– Byrålivet är verkligen fantastiskt. Det är inte riktigt vad jag hade som mål när jag började plugga i Falun som manusstudent. Då skulle jag bli nästa Tarantino alt Bergman som alla andra. Men jag började med reklam och insåg att jag hellre gör 10 filmer om året än en film vart tionde år i dramavärlden. Att berätta något på 15, 20 eller 30 sekunder som engagerar, inspirerar och skapar intresse är betydligt svårare och roligare än jag trodde.

Hur kan en ”normal” arbetsdag se ut för dig just nu?

– Det roliga med den här branschen är att inget är normalt. Ena dagen kan jag sitta med världens tråkigaste kvittoredovisning och veckan därpå står jag i New York och intervjuar någon snubbe om varför hans start up blev så framgångsrikt. Det är precis därför jag sysslar med det här. Oförutsägbarheten, resorna, människorna och variationen.

Vilken nytta har du av dina manuskunskaper i jobbet, tycker du?   

– Jag har nytta av dem varje dag. Inte bara när jag själv skriver manus till projekt vi har utan också för att ha en helhetsbild och kunskap om storytelling och filmskapande i stort. Att ha en bred kunskap om hela processen, ax till limpa, är den absolut viktigaste egenskapen hos en producent skulle jag påstå.

Hur skulle ett drömuppdrag i film- och tevebranschen se ut för dig just nu?

– Att få producera Amazon’s nya serie om Sagan om Ringen hade inte varit skittråkigt.

Stort lycka till på…Amazon, då!

– Ha-ha, tack & bock!